Imorse när jag gick till bussen var det onekligen spöklikt ute och givetvis föll mina tankar direkt på gamla Stephen King-filmer. Speciellt spännande är det att gå förbi kyrkogården. I dimma. Klockan fem på morgonen. I ”sällskap” av någon annan morgonpigg…
Det är alltid en lättnad att komma fram till busstationen helskinnad. Men om ett par veckor är det ljust ute, hoppas jag. Så fort det är ljust kommer jag springa ute igen, slingan här i trakterna är ju inte upplyst!
Nu blir det till o sova, såååå över och ut!