Det slutgiltiga beskedet angående Cancer-testet

I torsdags var det dags. Hade varit lite smånervös under veckan, tänkt på det mycket, analyserat och undrat, ena stunden varit modig för att helt plötsligt vända och inte alls vilja veta – ville varken veta eller inte veta.

Singen hämtade upp mig kvart över åtta på morgonen, eller ja, hon kom med bilen så jag fick köra till Sahlgrenska, det finns ju få människor som stressar upp sig så i trafiken som min kära mamma. Eventuellt syrran då med kanske?

10 minuter efter utsatt tid kallade de in oss, två stycken doktorer. Eller en överläkare och någon från genetik-avdelningen förmodar jag.

Det tog inte lång tid innan överläkaren sa att testet visade negativt – alltså att Singen inte bär på BRCA1 eller BRCA2, alltså den gen som gör att man får bröstcancer som också är ärftlig – och som jag förstod det, ganska aggressiv.

Man borde ju fira alltså! Bli överlycklig över att hon inte bär på den, eller hur? Men jag kunde onekligen inte känna någon vidare lycka direkt. Eller jo, det var en enorm lättnad tills överläkaren säger att jag löper dubbelt så stor risk som andra ”vanliga” kvinnor att få bröstcancer. Istället för att falla in bland kategorin ”var tionde kvinna” faller jag nu in bland ”var femte kvinna”. det är alldeles för många. So far so good. Nu då? Jag undrade nästan genast när jag skulle få börja gå på tester, röntgen, vad som helst, för att vara på den säkra sidan liksom. Risken har ju ökat markant och jag är totalt jävla livrädd för att gå igenom det mamma, moster och mormor fick göra.

Men nae, när jag är över 30 år kanske man kan sätta igång med testerna…

Jaha. Ah okej. Så det är alltså tidigast om 7 år något kan göras. Ok ok. Aja, men sju år går ju fort, speciellt när man oroar sig, speciellt när man känner sig som en tickande bomb, speciellt när man undrar när det är ens tur?

Det görs alltså ingenting nu i stort sett. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det, visst är det som jag skrev tidigare skönt att den ärftliga genen inte finns, men nu då? Nu kommer man ju likförbannat gå och vänta på det.

Och då ska det tilläggas att jag inte är den som brukar gå och oroa mig, jag älskar att leva för dagen, eller för veckan åtminstone, haha, men har väl inte riktigt kunna smälta detta ännu förmodar jag.

Hade det visat sig att genen fanns där hade man kunnat förebygga det på ett helt annat sätt, man hade t.ex kunnat ta bort brösten helt och hållet, gröpa ur allt som den där äckliga cancern kunnat sätta sig på och på så sätt minska risken radikalt. Kanske hade man även fått medicinera? Jag vet inte.

Men nu görs i vart fall ingenting. Han sa att jag kunde ju ringa till dem om 7-8 år och fråga om forskarna kommit någonstans med tekniken i just det här med gen-forskningen och gen-testerna. Jaha, och om det visade sig att forskarna har kommit fram till något, att testerna då visade att vi faktiskt har genen?

Nae, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, tro eller känna. Men givetvis är det – som jag skrivit – på ett sätt skönt att genen inte fanns där. Men istället finns oron.

Om det är någon som vill ha den kanske jag kan sälja den som lägstbjudande på Ebay? Folk köper ju allt menar jag…